Del I: I det mörka slottets famn Del II: Fantasmagorisk bönestund med helvetiska förtecken lyrics Del I: jag har länge varit här, kanske i en evighet. gått över ödsliga gårdsplaner. gråtit mig till sömns i dessa labyrinter av spindelväv och skelett. jag har skrikit sönder min röst i mina vrål på hjälp men endast ett eko av en svunnen tid kan jag höra. jag är fångad i det mörka slottets famn. en förbannelse sedan länge glömd men den ruvar och väntar på oss som vandrat för länge, sökt för mycket över denna förstörda värld där endast ruinerna av mänskligheten återstår. utanför murarna ser jag den svart solen stiga och sjunka. detta är helvetet och viskningarna från det som en gång var är det enda som hörs och jag äter den skämda maten och det mögliga brödet som kommer igen jag dricker det förgiftade vattnet från de svärtade brunnarna. törsten är evig. jag är död men lever ändå. detta är mitt liv, fångad i detta enorma slott byggt på mörker, hat, begär och fruktan. som jag saknar månen och stjärnornas kalla sken. här finns inga stjärnhimlar endast det tomma svarta, tomhetens essens och minnet av de mäktiga magikerna som slog mig i bojor och lät mig dö för en evighet i en levande mardröm. träden är vridna, döda, men står ändå. inga friska vindar blåser här endast de som för med sig förruttnelse. om jag ändå kunde få vidröra denna kalla bonings förkolnade hjärta, låta dess sken spraka till likt svarta diamanter. Jag vill se elden flamma. igen. Del II: De som inte kan se bortom den överväxta glömda porten, dess magiska sigill som blänker under den blodröda månens sken... Vilka är de att komma och tala om för oss som öppnat venerna, smetat in oss med blodet för att kunna genomströmmas och gå vidare in i de besvärjade vildmarkerna? Jag lägger mitt svärd, min yxa, min sköld och min medaljong på utsidan. Jag behöver inte dessa vapen eller beskydd längre för jag skall resa, resa länge och längre bort från människornas värld än vad jag någonsin gjort Jag drar med fingertopparna längs de skrovliga stenarna innan jag går igenom, känner hur krafterna pumpas in i mig, försöker se mig omkring, försöker höra, försöker lukta, försöker känna men ingenting. Intet. Jag är bortom. Inombords lyser likbålen, människornas bländverk ett minne blott, jag blev till han som reste, jag blev till han som reste bort för att aldrig återvända.